För 320 dagar sen skrev jag mitt första inlägg i den här bloggen. Jag var redo att ge mig iväg på det största äventyr jag någonsin hade gjort, jag skulle resa helt själv till andra sidan jorden för att stanna där ett år. Jag kommer ihåg att ju närmre jag kom, desto mer såg jag fram emot det, men på samma gång kände jag mig mer och mer ledsen när jag började förstå att jag verkligen skulle vara borta i ett helt år. Jag hade ingen hade om vad som väntade mig, hur det såg ut, vilka jag skulle träffa, hur min värdfamilj var, hur min skola var. Jag skrev "just nu vet jag inte vad jag känner, allt känns både jättesorgligt och jättebra på samma gång". Och det är i princip så jag känner just nu, känslorna är bara så himla blandade att jag inte kan sätta ord på det. Jag ser fram emot att åka tillbaka, men det är helt omöjligt att förstå det för jag är så van vid mitt liv här. Under ett år hinner man med mycket, jag har upplevt så mycket, träffat så många människor och lärt mig mer än vad jag någonsin har gjort innan. Och jag känner att just nu vill jag vara kvar här för det är det liv jag är van vid, precis som jag kommer ihåg att när jag lämnade Sverige så ville jag inte åka för jag var van vid mitt liv där.

Jag är så tacksam för allting, alla jag träffat här, alla som har hjälpt mig under det här året, och särskilt familj hemma i Sverige! Jag kommer aldrig glömma det här året, det är en av de största sakerna jag antagligen någonsin kommer ha gjort, och det har gett ig så mycket till framtiden. Jag känner mig så mycket mer kopplad till resten av världen, jag har vänner från länder världen över, vissa av dem bland de närmsta vänner jag någonsin haft.

Det är dags för mig att sova i min säng här i Grand Island, Nebraska för en sista gång nu. Tidigt imorgon bitti ska jag upp, och runt 24 timmar senare kommer jag vara tillbaka i Sverige. Jag kan fortfarande inte förstå det, så det väntar bara att se om jag behöver landa i Sverige för att förstå att jag är tillbaka...